Raderar och arkiverar det sista spåret av något jag inte vill glömma eller släppa. Tystnaden och saknaden är redan så stor att det blir outhärdligt. Om bilderna i huvudet gick stänga av vore det så mycket lättare. En känsla av surrealism infinner sig när jag tänker framåt. Skillnaden mellan styrka och svaghet är mycket liten. Nästa obefintlig.
Ett litet kliv återstår. Sedan finns bara minnen kvar. Vackra, klara, varma minnen. Känslan av öm beröring. Tryggheten och känslan av vi. Längtan. Lycka vid anblicken. En ljus och oanande vacker framtid. Vad som väntat runt hörnet hade vi hanterat som en stark familj.
Närhet har blivit avstånd. Det bekanta känns redan obekant. Men jag är stark. Jag tror jag är stark och då blir jag det.
Varför ställer man krav? Varför kräver man svar? Hur länge räcker ett tålamod? Vad är rätt och vad är fel? När ska man lyssna på hjärtat och säga åt hjärnan att hålla käften? När är förnuftet starkare än känslan?
Jag tror att kärlek sitter djupare än så. När själen talar kan man knappt höra det. Men känslan av att något är rätt sitter så djupt och kan inte bara försvinna genom sunt förnuft eller hjärtesorg.
Jag söker inspiration och styrka i bilden av ett nytt hem. Den ger mig mod att gå vidare. Jag har velat så mycket. Viljan har varit så stor. Att det blir verklighet nu beror bara på att kampen för kärleken varit större och tagit den energi som kreativiteten behövde. När lugnet infinner sig så vaknar kreativiteten. Skaparlusten kommer sakta men säkert tillbaka.
Måste man känna ett dåligt samvete över att vilja skapa igen? Jag hoppas inte det.
Min innersta önskan var att få ta del av båda världar. Kärlek och kreativitet. Någonstans gick det fel och fokus hamnade på villovägar.
Kärleken har dock inte varit svagare för det. Den är fortfarande stark. Allt för stark. Längtan efter ett mirakel finns hela tiden närvarande. En oväntad händelse. Ödets nyck.
Jag kommer inte att sluta leta efter tecken. Min dörr står öppen. För säkerhets skull. Platsen i mitt hjärta är reserverad.
Din.
