TOMAS WESTERMARK

Feb 14

Jag vill ha en ponny pappa

Stor dag för pappahjärtat idag. Dotterns första ridlekis på Kågedalens Ryttarförening. Intresserad men avvaktande med stora ögon lyssnade hon på allt som sades. Ett gäng nya kompisar, 6 flickor och 1 pojke, som man var tvungen att kolla in också. Det är mycket att ta in för en femåring som snart fyller sex. Närvaropapper och ordningsregler och skötselråd och riktning till toaletterna.

I bilen på väg hem så satt hon tyst någon kilometer, men sedan lossnade det. Räknade upp allt som skulle hända kommande tisdag och att hon redan kunde det för Sandra hade visat henne allt. Hon hade ju skött Valle ju. Dom ska vända hästen i boxen, rykta och borsta och kratsa hovar. Men det var lugnt, hon kan ju redan.

Nu har jag en hästtjej. En alldeles egen liten en. Fattas bara en större förebild. Men, men…

Alla hjärtans dag

Om du kysst mig för sista gången,
ta mitt hjärta med dig när du går
håll det mot ditt hjärta
så ska du få höra att det fortfarande slår.

Feb 12

Vill krypa i famn

luta huvud mot hals

smek min rygg med din värme

låt kyssar landa ömt mot min panna

Låt ögon för en stund vila i varandra

läppar mötas i kyssar så heta

vila sen bröst mot rygg

hud

mot

hud

Låt mig somna i stark varm famn

Trygg från allt runt omkring

andas nära min hud

fingrar som flätar

hjärtan

takt

Väck mig med kyssar

kyssar

mjuka varma

kyssar

just där som får mig

att glömma

allt

utom Dig

allt

utom mig

allt

utom oss

Hjärtat

älska med mig

älska mig

bortom vett

älska mig

bortom sans

älska

Jan 31

What doesn’t kill you, makes you wish it did…

Jan 30

Raderar och arkiverar det sista spåret av något jag inte vill glömma eller släppa. Tystnaden och saknaden är redan så stor att det blir outhärdligt. Om bilderna i huvudet gick stänga av vore det så mycket lättare. En känsla av surrealism infinner sig när jag tänker framåt. Skillnaden mellan styrka och svaghet är mycket liten. Nästa obefintlig.

Ett litet kliv återstår. Sedan finns bara minnen kvar. Vackra, klara, varma minnen. Känslan av öm beröring. Tryggheten och känslan av vi. Längtan. Lycka vid anblicken. En ljus och oanande vacker framtid. Vad som väntat runt hörnet hade vi hanterat som en stark familj.

Närhet har blivit avstånd. Det bekanta känns redan obekant. Men jag är stark. Jag tror jag är stark och då blir jag det.

Varför ställer man krav? Varför kräver man svar? Hur länge räcker ett tålamod? Vad är rätt och vad är fel? När ska man lyssna på hjärtat och säga åt hjärnan att hålla käften? När är förnuftet starkare än känslan?

Jag tror att kärlek sitter djupare än så. När själen talar kan man knappt höra det. Men känslan av att något är rätt sitter så djupt och kan inte bara försvinna genom sunt förnuft eller hjärtesorg.

Jag söker inspiration och styrka i bilden av ett nytt hem. Den ger mig mod att gå vidare. Jag har velat så mycket. Viljan har varit så stor. Att det blir verklighet nu beror bara på att kampen för kärleken varit större och tagit den energi som kreativiteten behövde. När lugnet infinner sig så vaknar kreativiteten. Skaparlusten kommer sakta men säkert tillbaka.

Måste man känna ett dåligt samvete över att vilja skapa igen? Jag hoppas inte det.

Min innersta önskan var att få ta del av båda världar. Kärlek och kreativitet. Någonstans gick det fel och fokus hamnade på villovägar.

Kärleken har dock inte varit svagare för det. Den är fortfarande stark. Allt för stark. Längtan efter ett mirakel finns hela tiden närvarande. En oväntad händelse. Ödets nyck.

Jag kommer inte att sluta leta efter tecken. Min dörr står öppen. För säkerhets skull. Platsen i mitt hjärta är reserverad.

Din.

Gult är det nya svarta.

Nästa projekt.

Inte mycket kvar nu.

Kartonger, några möbler, lite lampor, kaffekoppar, leksaker och kläder. Men massor av varma minnen och ett hjärta fyllt av kärlek hänger också med. Tacksam för att fått ta del av någons liv i både framgångar och motgångar.

Lånetiden för ditt hjärta har gått ut och jag betalar förseningsavgiften med stor motvilja.

För alltid din.